Att jag kan sakna någon som finns så nära, så mycket? Jag är hos dej varje dag, klappar dej, gosar med dej. Men saknaden av våra galenskaper går mej upp i halsen. Vår tid var inte jättelång, men våra band var starkare än starkaste rep. Vi levde för varandra. Vi tillbringade all tid tillsammans. Jag gav dig min stjäl, och du gav mej din. Din närvaro lyste upp alla mina dagar. Ditt välkomnande gnägg gav mej gåshud, och dina vänliga frustningar kvävde mina tårar när jag satt i din box. Jag saknar att höra ihop med någon, så som vi hörde ihop. Första gången, jag minns deras ord, handen i handsken, det var vi. Vid första blick galopperade du, så där snabbt som du alltid gjorde, rakt in i mitt hjärta, och fyllde en plats som alltid varit tom. Både du och jag finns kvar, men inte vi. Du var mitt liv.
Dina glimmande ögon, levde jag för. 

Jag vet vad du klarar, jag vill alltid ditt bästa. våra band finns kvar, de känns inte lika starkt längre, men dom finns där. Jag skulle göra allt, för att göra du och jag till vi igen.