Idag red jag ut på Maia bara en liten galopprunda. Hon var helt galet pigg och ville springa hela tiden. Men fortfarande är hon stel som en pinne, typ som att hon har en spärr. Men jag fylldes endå av den där -tänk att hon är min- känslan, att just denna underbar fina ponnyn finns hon just mej. Att jag inte vill förlora henne, vad som än händer, och hur det än blir. Så vill jag inget annat än och vara med min älsklingsponny. Hon är en del av mej, och utan henne är jag inte hel. Även om det är något fel på henne, och hon kanske inte kan hoppa SM och Baltic och allt de där. Så är hon också en individ. Inte en tävlingsmaskin. Och jag tänker inte göra mej av med henne, även fast hon bara kan gå i hagen. Hon är min, och det ska förbli hon och jag.

Men oavsett vilken dom hon får på tisdag, så tänker jag fantamej inte ge upp nu. Vi har kämpat tillsammans i 2,5 år. Att lägga allt åt sidan är bara så fel. Jag vet inte vad jag har tänkt på när jag har sagt att jag ska sälja henne osv. DET ÄR VERKLIGEN INTE DET JAG VILL! Maia är en del av mej nu. En bit av mej som jag inte är färdig att göra mej av med. Vi ska fortsätta kämpa, vi ska fortsätta frammåt. Vi har klarat oss igenom så otroligt många nergångar. Detta ska inte krossa oss!

Nu är vi på botten och det kan bara bli bättre

Man måste nudda botten, för att kunna nå toppen!

Mathilda Antman och Siwan Mai