Jag är så himla rädd att det ska vara något medfött fel i ryggen eller något. Så långt vill jag inte ens tänka. Min fina lilla prinsessa. Allting som har varit fel förut kommer som på papper nu. Alla tecken för att något har varit fel har funnits där, men vi har sett igenom dom och hoppats att det skulle bli bra. Vilket det ju blev, men nu har det väl blivit nog?

Jag vill inte detta, jag vill att vi ska ha roligt, att vi ska tävla och vara glada med varandra som det har varit förut. Jag vill kunna se igenom detta också, och bara gå vidare som att ingenting hänt. Att allt ska funka, och att du ska må bra och vara frisk.

Men nu säger du ifrån, och någon gång skulle det väl komma.

Jag får väl göra det bästa av allt tid vi har kvar tillsammans, oavsett hur långt de blir.

Nu bölar jag, så jag kan inte skriva mer.